Josefin Abrahamsson

Konstig kväl/dag. Splittrade tankar om bemötandet i vården samtidigt som jag kan förstå att varje arbetsplats har sina brister...

 

Efter operationen fick jag ligga på uppvaket, där sa de att min läkare snart skulle komma och prata med mig angående övernattning eller om jag skulle få åka hem. Då var kl 11. Åt en macka, yoggi, kaffe och juice men hade ont i halsen (haft någon slang ner i halsen under op) så det tog emot lite att äta. Jag tog mig upp ur sängen, gick på toaletten och satte mig sen en stund i pentryt. Plötsligt känner jag hur något rinner längs benet; blod. Då har det blött igenom förbandet. Fort på med tryckförband och högläge i en och en halvtimme. Sedan skulle jag testa att stå upp och gå lite till och det gick bra men då börjar de blöda igen.. Hade klart ont i benet under dagen, tror dock att värktabletterna gjorde sin beskärda del i det hela så det gick faktiskt att uthärda. 

 

Under dagen fick jag bristande besked, "läkaren kommer snart", "hon ska bara operera klart" och tillslut "vi tror att hon har gått hem". När de fick beskedet att hon hade gått hem så satte de fart i huvudet på en av syrrorna. Hon tolererade inte att de bara "lämnat mig där" med ett blödande förband utan vidare info i 8 timmar. Dessutom hade jag frågor angående läkarintyget där det bland annat stod att jag "ej får stödja på opererat ben" medans hon på morgonen sa att "du ska stödja, bara du inte tänkt springa ett maraton så är de ok". Hade såret börjat blöda nu på eftermiddagen pga att jag gått runt? Fick jag inte det egentligen? Jourläkaren kom i alla fall efter en stund och vi lyckades lösa situationen genom att byta förband, skicka hem mig och så skulle min läkare Maria ringa mig under morgondagen. Mamma och pappa kom i god tid till när de skulle byta förbandet. Bristningsgränsen hade då gått för mig och jag kände mig på något sätt lite övergiven och bortglömd där jag låg i min säng och alla gick förbi utan att fråga hur jag mådde eller ens titta på mig (för att jag legat där så länge...??). Var skönt att de kom så jag fick lite stöttning av de. 

 

Då jag inte hade fått i mig så mycket mat och jag fortfarande hade ont i halsen körde vi till Sibylla där jag åt korv med mos, lätt att äta och gott. Väl hemma på Drejaregatan somnade jag helt groggy i soffan med benet i högläge....... :)